Redan när jag vaknade igår morse så visste jag att dagen skulle bli bra. Även fast jag var trött som ett as och hade avtryck av grisen som Emmy målat på min hand på kinden (som föresten fortfarande inte har gått bort). Jag garvade jättehögt åt mig själv. Sen flöt dagen på och sen var det dags för teater på Stadsteatern. Och inte vilken som helst. Bröderna Lejonhjärta rättare bestämt. Det kan inte bli bättre.
Upplevelsen var så klockren och jag har ännu inte ord för hur mycket jag älskade den. Den hade allt. Lycka, kärlek, hat, sorg.. you name it. Sista scenen var det nog inte bara jag som började gråta. Medans Olivia fortsatte att gråta precis som hon gjort sen fem minuter in i hela grejen.
Men det är något som jag nästan måste se igen. Pjäsen alltså, inte Olivia gråta. Just nu känns det som om att ingen föreställning kan leva upp till den ribban som denna föreställning gjorde. Men det kommer ju såklart att komma något som är minst lika bra.
Sceneriet var ett utav det bästa jag sett. Och min favorit scen är och kommer förbli den scenen när skorpan kommer till Nangiala. Bilden dom hade målat upp och hans ansiktsuttryck när han fick syn på Jonatan var ju bara bäst. Scenen var ju uppbyggd på ett helt otroligt sätt också. Niice :D

Jag visste att det skulle bli en bra dag när jag vaknade. Men att den skulle bli såhär bra hade jag absolut inte räknat med.

Sen lite sådär bara. När olivia jag och Emmy går av vid slussen och skuttar upp för trapporna fortfarande inne i våra teaterbubblor så ser vi ingen mindre än mister Johan Palm han själv. Förvirrad såg han ut att vara. Hoppas att han hittade rätt xD Inte för att vi brydde oss så mycket utan vi bara skuttade lyckligt vidare lika glada som vi kom dit.. :P
När man ser på teater kommer man liksom in i en "bubbla" ÅÅÅÅH! Vad jag vill se Bröderna Lejonhjärta igen. Fan va bra den var då..
Jag har inga ord egentligen